Japanska tatueringar, eller irezumi på japanska, har en lång och fascinerande historia. Idag är tatueringar i Japan avskydda och förknippas enbart med organiserad kriminalitet, men en gång i tiden var det betydligt vanligare att bära tatuering, även om det inte var något som högborna sysselsatte sig med.

Tatueringar förbjöds 1872, strax efter Meijirestaurationen – det fanns en bred oro bland lagstiftarna att västerlänningarna skulle anse att diverse element i japansk kultur var barbariska, vilket ledde till att man förbjöd både det ena och det andra. Till exempel så var varken manlig eller kvinnlig nakenhet något att bli upphetsad över under Edoperioden (vilket föranledde det svenska uppslagsverket Ugglan 1910 att beskriva “japanen” som “ej sensuell”) och män och kvinnor badade tillsammans i japanska badhus, fram tills också detta förbjöds.

Utlänningar som besökte Japan under Meijiperioden visade sig dock, till motsats av vad japanerna förväntat sig, uppskattande till den japanska tatueringskonsten, och på grund av deras intresse fick vissa tatuerare tillstånd att uppehålla sig i de utlänningstäta områdena i Nagasaki och Kobe. Bland de dignitärer som lät sig tatueras i Japan under den här tiden finner vi bland andra en 15-årig prins Georg  – så småningom Georg V av Storbritannien.

Tatueringar tilläts först 1947 under den amerikanska ockupationen av Japan och då på initiativ av en av general Douglas MacArthurs närmsta män, en amerikan.

På senare tid är stigmat mot tatueringar större än någonsin. Under 2012 förbjöds statligt anställda i Osaka prefektur att bära tatueringar, och de som redan hade dem ombads att sluta. Utomlands uppskattas de som en konstform, men när en japan ser en tatuering går tankarna direkt till yakuzan.