Kabuki är en japansk teaterform framförallt känd för skådespelarnas färggranna kostymer och uttrycksfyllda sminkning, som också var ett väldigt populärt motiv i den japanska träsnittskonsten.

Historia

Kabuki uppstod i Kyoto på 1600-talet (dvs. tidig Edoperiod), längs Kamogawaflodens torra flodbädd. Det allra första kabukiuppträdandet sägs ha utförts 1603, av den mystiska Izumo no Okuni, möjligtvis en miko (en shintoistisk prästinna) från [Izumo] nordväst om Kyoto.

Från början utövades den enbart av kvinnliga skådespelare men då flera av dessa också passade på att utnyttja sin nyvunna popularitet som skådespelare genom att utöva olicensierad prostitution förbjöd shogun detta 1629. Kabukin togs då istället helt över av män, men även dessa hade en ovana att prostituera sig och många äldre japanska ord för “ung kabukiskådespelare” kom också att betyda just “prostituerad man”.

Kabuki var under hela Edoperioden ett mycket folkligt nöje, i motsats till den andra berömda japanska teaterformen Noh. Pjäserna, som tog en hel dag att spela upp, gick i rask takt och med många snuskiga skämt. Efter Meijirestaurationen (1868) kom dock kabukin att “moderniseras” – den “förfinades” och saktades ner ordentligt. De pjäser som under Edoperioden tog en dag att ta sig igenom visas nu i princip aldrig i sin helhet, utan istället visas ett urval av de många akterna under en hel dag.

Kabuki i Tokyo

Att se kabuki

Kabuki utförs enbart på medeltidsjapanska. Detta göra att kabuki är extremt svårförståeligt både för utlänningar och japaner. Sen 70- och 80-talen finns det dock på de större kabukiteatrarna (i Ginza i Tokyo och i Gion i Kyoto) möjlighet att låna hörlurar med utmärkta ljudspår som både översätter vad som sägs och förklarar vad det man ser betyder.

Kabuki är jätteintressant att titta på men utförs väldigt långsamt med utdragna repliker och är kanske inte riktigt för alla. Ett tips är att bara gå på den sista akten som spelas på kvällen – klimaxet (beroende på pjäsen) kan ibland innehålla både en del action och akrobatik.