Japanskan är, liksom baskiskan, ett isolatspråk, vilket innebär att inget släktskap med något annat språk har kunnat påvisats. Det delar dock ursprung med okinawiska, som ibland anses vara en japansk dialekt snarare än ett eget språk.

Språkets äldre ursprung är i stort okänt.

Japanskan är stavelsebaserad och med undantag för fonemet /n(g)/ måste varje konsonant efterföljas av en vokal. Detta gör att konsonantklungor, som är vanliga i germanska språk, är väldigt svåra att uttala för japaner. Ordet “engelskspråkig”, med konsonantklungan “-lskspr-” är ett bra exempel. Enligt japanska uttalssregler skulle det låta ungefär som “engerusukusupurookigu”.

Japanskan skrivs med en blandning av kinesiska karaktärer (kanji), där varje tecken är betydelsebärande och kan läsas på mer än ett sätt, och två inhemska stavelsealfabeten (hiragana och katakana) där varje tecken endast har ett uttal och inte är associerat med en specifik betydelse.