Sukiyaki är en japansk maträtt där lövtunt kött (vanligtvis oxfilé på wagyu) kokas tillsammans med bl.a. grönsaker, svampar och tofu i en gryta fylld med vatten smaksatt med mirin (ett slags sött risvinäger) och sojasås. Grytan är vanligtvis placerad mitt på bordet så att gästerna kan plocka det de vill ha direkt från grytan, även om det anses ett etikettbrott att vara petig. När ingredienserna kokats doppas de i en individuell skål med rått ägg innan de förtärs – notera att man lyckligtvis inte behöver oroa sig för salmonella i Japan.

Efter att det blev socialt acceptabelt och till och med uppmuntrat att äta kött i Japan under Meijiperioden blev sukiyaki, en gammal bondrätt, en av de populäraste kötträtterna. Maträtten är också känd för att ge gett den engelska titeln till den japanska sången “Ue wo muite arukou” (ung. “Jag ska inte stirra ner i backen när jag går”) som blev en hit 1963 i USA och Europa. Sången har dock inget överhuvudtaget med grytor eller rått ägg att göra utan är en melankolisk kärlekssång. Även vår egen Povel Ramel har gjort en sång som handlar just om sukiyaki, på engelska – “The Sukiyaki Syndrome”.